2012 – ett år av rehab

Ett år av rehabFör exakt ett år sedan satt jag här i min soffa i lägenheten i Uppsala med knäet svullet och benet i högläge. Jag hade några timmar tidigare på nyårsaftons förmiddag spelat basket med ett motionsgäng i Uppsala när det högg till i benet när jag dribblade i full fart över planen. Jag trodde då det var en sträckning i baksida lår, men det skulle visa sig vara korsbandet som gick av. Egentligen där och då, när det hände så förstod jag innerst inne att det var något allvarligt som hänt. Det gjorde däremot inte ont, men jag kände hur det svullnade upp, och det gick inte att stödja sig på benet alls. Jag har sett spelare slita av korsbanden och det har skrikits och det har sett ut som det gjort så himla ont, kanske var det därför jag intalade mig att inte kan jag ha skadat korsbandet, jag har ju inte ont…

Det blev ett lite annorlunda nyårsfirande, ett väldigt lugnt sådant, och jag lyckades ta mig till Täby till mina föräldrar där jag, min bror och min pappa firade nyår. Min mamma vara i Israel på semester och min syster var på en annan fest. Nyårsafton var en lördag ifjol, detta minns jag väl då nyårsdagen var söndag och det var först på måndag morgon som jag åkte till akuten för att kolla knäet, jag åkte då till Artrokliniken på Sofiahemmet där jag träffade läkare, gjorde magnetröntgen och vanlig röntgen. Fantastiskt att kunna göra allt det på en gång, under två timmar och jag var därifrån. Fortfarande var jag helt inställd på att det var någon mindre skada och jag tog mig inte hem utan det var ju landslagsläger och turnering i Estland som väntade. Så på kryckor haltade jag in i GIH-hallen och gjorde mig redo att hålla träning inför avresan med färja.

Det var först några dagar senare jag fick beskedet att korsbandet var av. Själv kände jag ingen skillnad, knäet var ju svullet, visst instabilt och det gjorde lite ont, men inte värre än så. Jag gick på kryckor och tog det försiktigt. Men här började även några deppiga veckor. Allt blev jobbigt, jag missade tåg eller t-banan för jag kunde inte springa de sista meterna, det var en pina att gå i trappor, det var halt ute och jag gled till flera gånger på isen och då smärtade det när det inte tog stopp i knäet och benet sträcktes för långt. Jag minns allt detta, för det var när svullnaden gick ner som det började göra mer och mer ont. Det var då jag kände att knäet är ju sönder. Några veckor senare började jag med rehab med min sjukgymnast Helena på Artrokliniken. I början var det lugna pass med lite cykling och några enkla övningar, men det stregrades snabbt i takt med mina framsteg.

Normalt sett skulle jag träffa en läkare ca 6-8 veckor efter skadetillfället för att se hur knäet såg ut och diskutera operation. Dock hade min läkare varit sjuk och det blev ytterligare väntan. Jag körde dock vidare med rehaben och blev starkare och starkare i knäet. Det var först i månadsskiftet april/maj som jag fick träffa en läkare och vi diskuterade operation. Min förhoppning var att hinna operera knäet i början av maj så att jag kunde röra mig mer aktivt en månad senare när vi skulle sätta igång på allvar med damlandslaget och det stundande EM-kvalet. Men när det visade sig att jag inte skulle hinna få någon tid de närmaste veckorna beslöt vi att skjuta på operationen tills efter sommaren. Då kändes det som en evighet…

Sommaren med damlandslaget blev en fantastisk resa där vi vann vår EM-kvalgrupp och gick vidare till slutspelet denna sommar (2013) i Frankrike. Från mitten på maj till mitten av juli var vi igång och reste över hela Europa. Jag försökte hinna med att köra rehab, men måste erkänna att det blev lite halvdant gjort, även om jag hann med några rehabpass framför allt när vi var i Södertälje och hade hemmamatcher. I efterhand var det nog bra att jag sköt fram operationen, jag hade aldrig kunnat göra ett lika bra jobb med landslaget eller med min återhämtning om jag opererat mig före sommaren. När jag kom tillbaka till Sverige väntade lite sommarlov och jag kom igång med träningen bra igen och jag fick en 4-6 veckor bra rehabträning innan min operation i början på september.

Dagen innan operationen kallas man på ett besök och de kollade mitt glapp i knäet som var väldigt lite då. Det man kollar då är hur mycket glidning man har i en riktning, dvs. den raka riktningen (knäets böjning). Där hade jag ett halvt år efter skadan tränat upp en god stabilitet och styrka. Det som fortfarande var väldigt instabilt var i sidled och jag kan minnas hur knäet helt plötsligt vek sig i trappor eller när man gick runt ett hörn på exempelvis en mataffär… och smärtan varje gång det vek sig. Jag var lite nojjig inför operationen, det var första gången jag skulle bli sövd, det var ju mer eller mindre första gången jag var på sjukhus. Men dagen efter när jag låg där i sjukhussängen inför operationen var jag så himla lugn. Personalen på artokliniken och Sofiahemmet ingav ett lugn och var så godhjärtade.

Operationen gick bra och jag låg över på vårdavdelningen den kommande natten. Min läkare var nöjd dagen efter när han berättade om operationen när det var dags för mig att skrivas ut. De efterföljande dagarna var det enkel rehab i form av lyfta och böja och en hel del smärtstillande. 6 dagar efter operationen satt jag på motionscykeln och cyklade försiktigt under Helenas övervakande. Jag var själv rätt förvånad att jag redan nu kunde cykla men det  kändes faktiskt bra. Dagarna flöt och veckorna likaså och jag var på Artrokliniken och hade rehab ca 4 gånger i veckan. Den första månaden hade jag kryckor när jag tog mig runt överallt och det var framför allt på T-centralen det var viktigt att behålla kryckorna då folk visar noll hänsyn till en utan kryckor och lite hänsyn om man har kryckorna. Det är när man är skadad man inser vilka människor som är goda i samhället och vilka som inte bryr sig. Man märker vilka som kan tänka sig att resa på sig på tunnelbanan och ge plats, man märker vilka som håller upp dörren för en. Tänk på det alla ni när ni är ute bland folk, är det någon som behöver sitta mer än er?

Min återhämtning efter operationen har gått väldigt bra och jag har förstått att det beror till stor del på att jag hade kört så mycket rehab inför operationen. De sista månaderna har jag tränat på mer och mer och kombinerat vattenträning (väst) med rehabträning på gym. Om jag minns rätt började jag med vattenträning ca 6 veckor efter operationen. Denna träning lärde jag mig gilla och jag började på ett pass i veckan men gick efter några veckor upp på två pass i veckan. Vi körde intervaller i vattnet med olika övningar och ju mer man tog i desto mer motstånd och jobbigt blev det. Riktigt bra konditionsträning och utan att belasta knäet. Lägg till en skön känsla av att vara i vattnet och det här var en träning jag såg fram emot varje gång!

11 veckor efter operationen fick jag prova att springa på löpband vilket jag har gjort nu egentligen hela december månad. 1-minuters intervaller med gående 30 sekunder emellan intervallen. I början körde jag tre intervaller på löpbandet. Efter en vecka fick jag ont och jag vilade drygt en vecka innan jag satte igång med löpningen igen. Nu är jag uppe i fem intervaller i rad på löpbandet och det känns bra. Jag har i november och december tränat 4-5 träningar i veckan där flera veckor såg ut på följande sätt: måndag-onsdag-fredag rehab i gym med cykel, löpning, styrka/rehab och tisdag-torsdag vattenträning. Jag har tagit det lite lugnare nu under “jullovet” och kör “bara” ca två pass i veckan.

Jag brukar tänka tillbaka på hur jag tränade innan jag skadade mig och hur jag tränar nu och kan knappt förstå hur jag tänkte förut. Före skadan tränade jag väldigt oregelbundet, jag var ute och sprang ibland och var på gymmet ibland. Men jag måste erkänna att när jag började pendla och jobba i Stockholm så minskade träningen drastiskt. Egentligen bara en dålig ursäkt, men det är ju så man lurar sig själv. Nu ett år senare kan jag nog konstatera att jag tränat mer under 2012 än jag gjort totalt sett de senaste fem åren, kanske ännu mer till och med. På ett sätt skrämmer detta mig, hur lätt man hamnar i en spiral av att inte röra på sig, men också hur man när man är igång och tränar och rör på sig och är aktiv skapar ett driv och sug att fortsätta vara det. Jag kan även känna att jag när jag tränar har ett sug att äta bättre och nyttigare mat och givetvis att få tillräckligt med sömn.

Det som började som ett väldigt deppigt år har gått till att vara ett väldigt viktigt år för mig. Jag gick igenom att vara skadad och återhämta mig för första gången någonsin om man bortser från smärre skador som stukade fötter och fingrar, lårkakor etc. Jag har lärt mig mycket genom detta, jag har fått en förståelse för hur man mår och vad man går igenom i en sådan process. Nu ett år senare känner jag mig i mycket bättre form och jag ser fram emot 2013 med möjlighet att fortsätta träna och må ännu bättre och bli frisk och hel i knäet. Jag längtar till att åter kunna springa utomhus, jag längtar till att kunna hoppa, jag längtar tills jag får idrotta igen. Jag längtar till 2013…

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s